Är det en saxofon eller är det en tidsmaskin?

Det finns låtar från barndomen som följer med oss hela livet. Så fort man hör dem igen som vuxen så känns det ofta tryggt, på något sätt. För musiken har kraften att inte bara påverka vårt humör, utan den är även som en sorts tidsmaskin som tar oss tillbaka till platser och tillfällen som vi har upplevt livet.

Musiken som evigt sällskap

Många som hör Johann Sebastian Bachs tredje orkestersvit, även kallad för ”Air”, kommer att tänka på ”Beppes godnattstund”. Programmet sändes från början mellan 1968 och 1974 har även senare varit en del av mångas uppväxt genom repriser och streaming. Alla som någon gång har sett programmet minns den mysiga stämningen och färdas genast tillbaka till Beppe Wolgers faderliga och knasiga gestalt i sängen, mitt bland alla lika knasiga dockor.

Eller ta ljudet av Clarence Clemons episka saxofon i Bruce Springsteens ”Born to run”. Plötsligt är man tillbaka där på upploppet till sitt livs första marathon eller ett dansgolv från ungdomens utekvällar. Genom en låt har du transporterats någon helt annanstans för en stund.
Är inte det magi, så säg?

Därför fungerar musiken även som en sorts tröst för många av oss. Vem lyssnade inte på vissa speciella låtar i ungdomen när vi var arga, ledsna, kära eller bara ville känna oss mer levande. Musiken var, och är, som en sorts person som finns där för oss – även i våra allra lägsta och mest ensamma stunder.

Kan vi inte göra något annat så kan vi alltid börja gnola, humma eller vissla på en sång. Plötsligt känns livet lite enklare och lite mindre ensammare.
Det är just därför det är så kul att lära sig spela på ett, eller varför inte flera, instrument. Det är en kunskap som blir som en sorts sällskap i vardagen, ett sätt att uttrycka sin inre värld på.